Stulna mediciner rapporterades inte – då dog ”Jonatan”

Abstinensfabriken – Kapitel 3

”Jonatan” var på behandlingshem för första gången i sitt liv. De anhöriga trodde att han var i säkerhet och att han fick hjälp. Istället slutade det med att han dog inne på sitt rum på Norsjövallens HVB – trots att personalen redan hade hittat medicinerna han senare stoppade i sig.


Vanligtvis cirkulerar polisen inte särskilt ofta i Norsjö, men under hösten 2016 har händelser kring Norsjövallens HVB börjat urarta och polischefen Bo Sandström har beordrat ständig närvaro på orten.  

En sen kväll i slutet av november rullar en patrull in på macken i Norsjö. Där sitter, eller snarare ligger, en kille vi kallar Peter och sover över ett bord inne i lokalen. Framför sig har han en kopp kaffekask och på golvet står väskor och påsar, en av dem fylld med alkohol.  När polisen väcker Peter, förklarar han att han väntar på bussen. Han bor på behandlingshemmet, säger han. Men nu ska han hem. 

Medan poliserna hjälper honom att byta sina nerkissade kläder till något varmt och torrt, berättar Peter att en vän till honom nyss dött på Norsjövallen, och att det tagit honom hårt. 

– HVB-hem ska hjälpa folk, säger han till polisen. 

– Men det är svårt när det finns en massa droger som mer eller mindre flödar fritt. 

”Han försökte få hjälp och mediciner, men han fick inget. Han bad om hjälp flera gånger, men ingen lyssnade.” Peter, vän till ”Jonatan”

Några veckor tidigare, i slutet av oktober, drabbas apoteket i Norsjö av inbrott. Gärningsmannen får med sig en stor mängd narkotikaklassade preparat som han tar med sig till Norsjövallens HVB, där han är placerad. Han har inte bott där länge, några veckor bara, och det är hans första inläggning på ett behandlingshem. 

Mannen, Peters kompis, är 26 år och vi kallar honom Jonatan. Han kommer från en ort i Norrbotten och började tidigt experimentera med droger. Mest var det väl sånt man köper på internet, berättar hans bror. Men sen blev det lite av varje. 

– Han var i många avseenden sluten av sig, så jag vet inte exakt vilka substanser han använt. Ibland var det lugnande, olika sorters opiater, tramadol, även benso. Andra gånger tänkte man att nu har han tagit amfetamin. Sen var det ju mycket röka till vardags. 

Enlarge

Libo-care-3
Det som skulle bli början på ett drogfritt liv, slutade istället med en överdos på behandlingshemmet.

För ett par år sen hade Jonatan fortfarande jobb och bostad. Men missbruket har då redan galopperat bortom kontroll och efter en psykos försöker han ta livet av sig. Jonatan skär sig i handlederna, men hittas i tid och blir inlagd på sjukhus. Därefter följer en period där aktivt missbruk varvas med perioder av sjukhusvård. 

– I somras blev han inblandad i några oegentligheter, då försvann han och var borta i över en vecka utan livstecken. Sen hittade polisen honom i Sundsvall och då tänkte man att nu får det ju vara bra, berättar brodern.

Jonatan åker hem, men det dröjer inte länge förrän han är igång igen. En natt får en bekant till familjen syn på honom när han kommer och går längs vägen mellan hembyn och grannbyn, en sträcka på flera mil. Han verkar påverkad. Familjens bekant ringer till Jonatans pappa.

– Jag åkte och hämtade upp honom och då säger jag att nu får det vara bra, nu ska vi hitta hjälp åt dig. Så jag skjutsar in honom till sjukhuset och där får han vara ett tag, berättar Jonatans pappa. 

Efter sjukhusvistelsen hamnar Jonatan på Norsjövallens HVB. Det är hösten 2016 och på behandlingshemmet har det börjat spåra ur. Under våren och sommaren har en spiral av droger, kriminalitet och våld tagit fart runt Norsjövallens HVB. 

Droger beställs på nätet och hämtas upp i Norsjö, eller så beställs de till grannarnas postlådor som sen vittjas.

”Det är min uppfattning att hade personalen intresserat sig mer för klienten, dennes mående och händelser på och vid hemmet, samt omedelbart kontaktat polis, hade det varit möjligt, men inte säkert, att förhindra dödsfallet.” Bo Sandström, polis, till IVO.

Polisen gör flera utryckningar och grannar kontaktar myndigheterna för att uttrycka sin oro, både för egen del och för klienterna på behandlingshemmet. 

En kille hittas livlös i sängen efter en överdos och skickas tillsammans med en kvinnlig klient iväg för avgiftning. 

Om det vet Jonatan ingenting. Inte hans anhöriga heller. De tror att det här kan vara vändningen, eller åtminstone en försiktig början på ett nytt, bättre liv. 

– Vi hade inte så mycket kontakt under den här tiden, och han var också sluten av sig, så jag vet inte riktigt hur det var för honom. Han sa inte alltid så mycket, säger brodern.

– Men efter ett tag verkade han peppad ändå, sa att han märkte skillnad på hur det var när han inte rökte längre, att han inte var lika passiviserad. Han pratade om att han och en annan kille skulle starta nån hobbyhörna.

Peter, som Jonatan lärt känna, såg däremot något annat:

– Han försökte få hjälp och mediciner, men han fick inget. Han bad om hjälp flera gånger, men ingen lyssnade. 

Vad det var för medicin han ville ha vet vi inte. Kanske ville han ha samma som de andra klienterna fick. När IVO inspekterade Norsjövallen en kort tid efter dödsfallet, innan de drog in tillståndet, var listan över klienternas mediciner lång. Hälften hade underhållsbehandling med Suboxone eller metadon, därutöver hade de flesta flera andra mediciner, däribland bensodiazepiner, ångestdämpande, antidepressiva, antipsykotika och flera sorters ADHD-mediciner. 

En kvinna som tidigare bott på hemmet, berättar hur svårt det är att hålla sig drogfri när man ähar så nära till narkotikaklassade mediciner:

– I början av din drogfrihet är hemmet och personalen allt du har. Men där var man hela tiden omgiven av människor med höga doser av narkotiska läkemedel. Att ta sig igenom det handlade bara om att hela tiden försöka motivera sig själv, för den hjälpen fanns inte att få där.

En natt går Jonatan ut från hemmet. Det är natten till den 27 oktober och i skogen en bit från behandlingshemmet har han gömt en bil som han köpt några dagar tidigare. Några timmar senare kommer han tillbaka och med sig har han mängder med narkotikaklassade läkemedel. 

” Jag har ju förväntat mig att få det där samtalet några gånger tidigare, speciellt när han försvann. Men jag hade inte förväntat mig att få det nu när han var där.” Jonatans bror om telefonsamtalet som ingen familjemedlem vill få.

Personalen upptäcker en del av de stulna medicinerna redan dagen därpå. Ytterligare ett par dagar senare hittas lite till. Men trots att det är uppenbart att medicinerna inte tillhör Norsjövallen, och trots att det är allmänt känt att det varit inbrott på apoteket i Norsjö, är det ingen som kontaktar polisen. Kvällen den 30 oktober, står Jonatan ute och röker med en kompis. I handen har han delar av den medicin han fått med sig från apoteksstölden. Enligt en polisrapport är det bland annat Stesolid och Tramadol. 

Vännen säger att han inte ska ha och går in. Jonatan går in han också. Senare på kvällen hör någon honom snarka hårt inne på sitt rum. Morgonen därpå hittas han död i sin säng. 

Polischefen Bo Sandström gör några veckor senare en anmälan om missförhållanden på hemmet till IVO. Där skriver han bland annat om Jonatan:

”Det är min uppfattning att hade personalen intresserat sig mer för klienten, dennes mående och händelser på och vid hemmet, samt omedelbart kontaktat polis, hade det varit möjligt, men inte säkert, att förhindra dödsfallet. 

Jonatans bror säger:

– Jag har ju förväntat mig att få det där samtalet några gånger tidigare, speciellt när han försvann. Men jag hade inte förväntat mig att få det nu när han var där. Jag har ingen egen erfarenhet av behandlingshem så jag har inget att jämföra med, men jag förstår inte hur avvänjning från drogmissbruk ska kunna ske om både patienter och droger kan röra sig fritt. 

Libo Care har gjort en Lex Sarah-utredning efter Jonatans död. På frågan om dödsfallet hade kunnat förhindras, svarar Markus Boman så här i ett mejl till Norran:

– Lex Sarah-utredningen visade att verksamheten utförde en rad åtgärder, såsom att ta in extra personal dag och natt dygnen innan dödsfallet. Utredningen visade också att lokalerna inte var optimalt utformade, vilket också bidrog till beslutet att kontakta hyresvärden för att avsluta hyreskontraktet för lokalen.

På frågan om varför de inte kontaktade polisen när man upptäckte mediciner som inte var behandlingshemmets, hänvisar Markus Boman till Lex Sarah-utredningen. Utredningen är fyra A4-sidor lång och full av information, bland annat att det var oroligt på hemmet då flera klienter var påverkade. Och att Jonatan varit stressad över ett kommande åtal. Men om främmande mediciner – det står det inte en rad om.

Libo-care-1.jpg

Klienterna

Norran har pratat med många personer som behandlats för sina drogberoenden hos Libo Care. Alla vittnar om liknande saker: oro, strul och kaos. Här är några av berättelserna.

”Emma” 

”Det lät bra och det var tänkt att jag skulle vara där i minst tre månader. Men jag beslutade mig för att fara tidigare. Jag tror alla som jag satt med gjorde det.  

Några hade Metadon och Subutex. Det var som ett begär, man tänker att de får knark på hemmet. Då hade man abstinens fortfarande och det var inte lätt. 

Det var inte mycket aktiviteter, det var väl att åka in till Norsjö och handla. Vi bowlade nån gång och fick åka på marknad till Lycksele en gång. Annars satt man bara där och försökte få tiden att gå.

Jag hade inget individuellt behandlingsschema. När psykologen var där var det som ”jamen hej är du här”, och så kunde man prata med henne. Ibland såg man till läkarna och sjuksköterskan var där en gång i veckan.  

Jag sa till soc några gånger, och de var på dem om att förbättra sig.

Jag for och sov över hos killen jag träffade flera gånger, de märkte ingenting. Till slut kände jag att det här går inte, så då drog jag. Tänkte att jag klarar det själv. 

Jag for till killen jag träffat och där började jag en utbildning. Nu är jag färdigutbildad undersköterska och jobbar.”


TV: ”Rebecka” minns skräcktiden på behandlingshemmet: ”Drogerna flödade och det fanns ingen personal”

”Rebecka” 

”Jag hade varit på ganska många behandlingshem, till slut sa de att substitutionsbehandling var min sista chans. Och då måste jag på Norsjövallen för att ställas in på medicinen.

Det första som hände var att få erbjudande om andra mediciner. Det skrevs ut massor av Lyrica och Stilnoct och sånt. Mediciner som det går utmärkt att trippa på. Det hände att folk bytte mediciner med varandra. Och det togs in annat också.

Tog vi upp att det fanns droger så förnekade personalen det. Vi fick tvinga igenom en koll av rummen, men de visste ju inte hur man ska leta så ingenting hittades. Då blev vi beskyllda för att ljuga.

På hemmet gjorde vi ingenting. Vi umgicks med varandra. Det kom en terapeut ibland och så var det gruppsamtal. Många vågade inte uttrycka sitt missnöje eftersom man var i beroendeställning och jätterädd att bli utslängd.

Jag tog ett återfall under en permission, men de tog inga drogtester när jag kom tillbaka. Så jag fick min medicin som vanligt. På andra behandlingshem får du inte sätta din fot på hemmet innan de letat igenom ens saker och kläder. Inte här. Jag kunde ha haft med mig vad som helst. Jag sa som det var direkt och bad om återfallsprevention, men det blev inget. Jag har aldrig varit på ett behandlingshem som deras, det liknar inget annat.

Jag åkte hem innan behandlingen var slut och tog det värsta återfallet nånsin. Men jag stannade kvar i LARO-programmet och kämpade i många månader och har lyckats hålla mig drogfri. Idag jobbar jag och läser upp mina betyg.”

”Det finns inget annat behandlingshem som är som deras.” Anders

”Anders” 

”Förra gången jag var här var det bättre. Då tog de ut oss på aktiviteter. Vi fick göra resor och fara ut och fiska. Men det får vi inte nu, av ekonomiska skäl. Nu har de bara läkare en gång i månaden. Att vänta en hel månad för en heroinmissbrukare är svårt. 

När jag var här förra gången blev jag utskriven. Normalt när man blir utskriven får man nedtrappning, men de skrev ut mig utan. 90 mg metadon utan nedtrappning, då känns det som att kroppen brinner. Man får se till att skaffa själv då. 

Det här med urinprover och sånt sköts inte alls. Jag blev dömd till skyddstillsyn så när de tog ett positivt urinprov på mig ska det meddelas åklagarkammaren. Men det har de inte gjort. Jag är tacksam för det, men de missköter sig.

Det finns inget annat behandlingshem som är som deras.”

Enlarge

Libo-Care-2
Alice var varit två gånger på Norsjövallens HVB, båda gångerna blev det strul. 'Folk tar piller som inte syns på urinproverna. Alla är helt snurriga av piller men ingen märker nåt'. Foto: Jeanette Lövgren

”Alice” 

”Jag har varit där två gånger. Första gången var det mer ordning, sen flyttades vi och bodde med killarna och då började det strula. Andra gången hade jag tagit återfall och min läkare ville att jag skulle tillbaka till Norsjö. Det ville inte jag, men jag hade inget val. 

När jag kom tillbaka var det totalt kaos. En dag kom nån och pratade om vilka mediciner jag hade, de hade hittat dem i kassaskåpet. De hade tagit mediciner ur kassaskåpet, huvudnyckel och bilnycklar. Folk stal och det var bråk. 

Förra vändan jag var där blev jag hotad, men det gjordes ingen anmälan. De sa att det inte skulle komma ut. Den här gången blev jag misshandlad, men de sa att jag inte skulle anmäla för att Libo Care skulle få dåligt rykte då. Det är allvarligt, polisen har anmält två i personalen för övergrepp i rättssak.

Det gick inte så bra för mig där. När alla andra knaprar piller så gör ju jag det också. 

Folk tar piller som inte syns på urinproverna. Tobias (Linder, läkare och delägare) sa alltid att man måste kolla hur folk ser ut innan man ger dem medicinerna, men det är ju ingen där som kan nånting. De ser ju inget. Alla är helt snurriga av piller men ingen märker nåt. 

En kväll hade en kille käkat så mycket benso att han blev psykotisk. Då låste föreståndaren in sig på rummet. 

Nu är jag på ett bra ställe där det är ordning, finns personal, och man får aktiviteter och motiverande samtal. Det är stor skillnad.”

”Det var alltid kaos med medicinen, till exempel blev en kille utan Sub en dag för att nån hade tagit ur hans dosett för att ge till nån annan.” ”Molly”

”Molly” 

”Jag har varit nykter sen jag kom hem, jag tror inte jag hade klarat det utan behandlingshemmet. 

Jag hamnade på Norsjövallen efter att ha tagit flera överdoser. 

Rutinerna var medicin klockan åtta, frukost och sen fick man göra vad man ville. Det var stadsresor en till två gånger i veckan, då fick vi fara in till Skellefteå eller Norsjö. Vi hade gruppterapi, KBT. 

Jag tyckte det var bra, men det var i början. Sen blev det sämre, det sa alla andra också. Det var alltid kaos med medicinen, till exempel blev en kille utan Sub en dag för att nån hade tagit ur hans dosett för att ge till nån annan. 

Två gånger kom det in droger, men det var väl inget mer med det. Vi beställde nätdroger också, det är ju så det är på behandlingshem.”

”De var underbemannade. De delade fel mediciner i fel doser hela tiden, men det skrevs aldrig nån felrapport.” ”Freja”

”Freja”  

”Direkt när jag kom dit blev jag erbjuden Sub av en annan klient. Han var där för att ställas in på sin medicin så varje dag gav han mig en del av den. Först fick jag det gratis men sen kom han och ville ha sex. När jag berättade för personalen skrattade de och sa att ”det är snart urinprover, du vill väl inte torska på det?” Jag sa att jag skiter i urinproverna, bara hjälp mig att sluta. Skicka mig på psyk eller sjukhuset eller nåt. Men de gjorde ingenting. 

Man röker MDPV på folie, sånt hittade jag i tv-rummet. Det var ingen ordning, folk gick på bolaget när vi var i stan, de söp, tog droger och bråkade. 

Ingen ville jobba där, de som var bra blev motarbetade och slutade. De var underbemannade. De delade fel mediciner i fel doser hela tiden, men det skrevs aldrig nån felrapport. 

Soc bad mig skriva ner vad jag gjorde på dagarna, men jag gjorde ju inget. Gick och pimplade fisk och var i naturen. Jag mådde ändå ganska bra när jag fick vara ifred, men det var ingen behandling. Soc bad om ursäkt för att de skickat dit mig. Nu väntar jag på att få komma med i LARO.”

Fakta: LARO Läkemedelsassisterad behandling vid opioidberoende eller substitutionsbehandling innebär att narkotika ersätts med ett legalförskrivet narkotikaklassat läkemedel, till exempel subutex, suboxone eller metadon.

Läkemedlet ska ordineras tillsammans med psykosocial behandling. Målet med behandlingen är att förebygga återfall till droger, minska risker för överdoser och dödsfall och underlätta ett socialt liv.

Tanken är att behandlingen ska pågå under tiden som patienten skapar sig ett stabilare liv för att sedan successivt trappas ut. Behandlingen är strikt till för personer med opioidberoende, då det är ett missbruk som det är mycket svårt att göra sig fri från.

Så jobbade vi: Under arbetet med granskningen av Libo Cares behandlingshem har vi talat med fd klienter, fd anställda, anhöriga till klienter, boende i Norsjövallen och experter, totalt ett ca 25 personer.  

Utöver detta har vi gått igenom mängder med skriftligt material. Regler och lagar kring LARO och olika tillstånd. Skrivelser, anmälningar och korrespondens mellan Libo Care, IVO, Arbetsmiljöverket och JO. Vi har läst Lex Maria och Lex Sarah-anmälningar, årsredovisningar, brottmålsdomar, LVM-beslut, personundersökningar, polisrapporter och journalanteckningar. Vi har hos eHälsomyndigheten begärt ut, men blivit nekade, uppgifter om hur mycket läkemedel för substitutionsbehandling som har förskrivits av Libo Cares läkare. Och vi har kontrollerat med Läkemedelsverket hur många licenser för sådana läkemedel som Libo Care har motiverat för behandling av klienter på Norsjövallens HVB.